Nobelpris

Inför julen vänds den internationella forskarvärldens ögon mot Sverige och mot Nobelprisen till dem som "som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Både annonseringen av pristagare i oktober och den högtidliga prisutdelningen 10 december drar även våra nationella medias uppmärksamhet mot naturvetenskap och teknik. Årets pris visar hur sammanvävda olika ämnen blivit. En fysiker (Sir Peter Mansfield) och en kemist (Paul Lauterbur) delar medicinpriset för utveckligen av "Magnetic Resonance Imaging" som nu kan hjälpa läkare att få tre-dimensionella bilder. Fysikpriset, som presenteras närmare i detta nummer, går till teoretikerna Alexei Abrikosov, Vitaly Ginzburg och Anthony Leggett för deras förklaring av supraledning och suprafluiditet. I sin kommentar över nobelprisen i APS' "What's new" 10 oktober noterar Bob Park också att "A winning strategy should include longevity" och att Ginzburg som blivit 87 år, för länge sedan gett upp hoppet om ett Nobelpris.

Det finns naturligtvis många forskare som gjort viktiga upptäckter. Många av dem uppfattas som pristagare som ännu inte fått priset. Några hoppas varje år på telefonsamtal från Vetenskapsakademin. För några blir valet av pristagare ett tydligt tecken på att just de själva aldrig kommer att få priset. I år publicerades helsidesannonser av en forskare som kände sig förfördelad, och tyckte att det varit han som gjort den banbrytande upptäckten. Forskning hänger ihop, forskare bygger vidare på varandras arbete, vi delar med oss av tankar, data, ideer. Viktiga genombrott bygger på andras. Nobelkommitteerna måste välja vilka av genombrotten som varit "den vigtigaste upptäckt eller uppfinning". I några få fall har bedömningarna ifrågasatts av fler än de närmast berörda. Pia Thörngren Engblom ger i detta nummer ytterligare information om Lise Meitner.

Under de senaste veckorna har många forskare öppnat sina kuvert från Vetenskapsrådet och från andra finansiärer. Kanske har de redan fått resultatet från en WWW-sida. Många blir besvikna. Står den totalt nedlagda arbetstiden för ansökningar i rimlig proportion till utdelade medel? Andelen projekt som beviljas medel har blivit så låg att många inte längre orkar söka. Vad ska hända med svensk forskning, som under det senaste decenniet blivit allt mindre citerad? Bo Rothstein har konstaterat att hans institution tvingas lägga ned en framgångsrik forskarutbildning för att det inte längre finns medel till doktorandtjänster. Situationen är likartad inom de flesta ämnesområden. Underskotten lyser inom grundutbildning, forskarutbildning och forskning, professorer varslas om uppsägning - medan grävskopor och lyftkranar förädlar fastighetsbeståndet på våra arbetsplatser.

Det finns ju också ljuspunkter i det akademiska livet. Att möta studenter tillhör oftast glädjeämnena liksom möten med experimenterande elever på Liseberg. Att få möta entusiastiska kolleger från andra områden och länder är alltid lika inspirerande. Den tredje upplagan av Physics on Stage samlade lärare kring tema om "Physics and Life". Sverige fick representeras på scen av "Alice in Quantumland" som bygger på Robert Gilmores bok med samma namn, och som under förra läsåret anpassades för scen av fem gymnasister. (Tyvärr hade varken deras fysiklärare, Lars Fraenkel, eller deras dramalärare, Katarina Hellner möjlighet att följa med. Gunnar Ohlén från Nationellt resurscentrum hoppade in för att gestalta den "tråkige fysikläraren".) Den svenska delegationen representerade många fler pedagogiska projekt och vi hoppas kunna återkomma med presentation av några av dem - och gärna andra undervisningsprojekt i nästa nummer av Fysikaktuellt.

Efter föreställningen av "Alice in Quantumland" på, Physics on Stage 3, ESTEC; 12 november. Fr.v. Elin Henriksson, Marie Gustafson, Gunnar Ohlén, Hanna Lunden (sittande), Ann-Marie Pendrill, Anna Johnning, Lisa Lundin.