Sverige är det land i Europa som är mest jämställt. De flesta kvinnor arbetar och kvinnor intar fler och fler ledningspositioner inom näringslivet. Över 40% av ledamöterna i riksdagen är kvinnor, och kvinnor är inte längre i minoritet i naturvetenskapliga ämnen på universiteten. Men när man ska gå och leta efter en kvinnlig professor i fysik, så får man leta länge. Kvinnor innehar 14% av professurerna i fysik i Sverige, enligt statistik från 2002 [1]. Upp till doktorandnivå är nästan hälften kvinnor. Vad är det som hindrar kvinnor från att följa upp en universitetskarriär? Universitetet missar någonting som näringslivet har upptäckt för länge sedan. Kvinnor kan! Och kvinnor behövs! Att hälften av befolkningens potential inte tas till vara för lednings- och forksningspositioner kan inte vara bra för ett land. Det blir allt svårare att upprätthålla standarden i vårt samhälle, i utbildning och forskning. När man letar efter ett forum som diskuterar den låga andelen av kvinnor i fysik, får man också leta länge. I Tyskland, mitt hemland, där statistiken ser mycket sämre ut för kvinnor, finns det ett nätverk för kvinnor i fysik. Där finns sedan mer än tio år tillbaka ett årligt möte för och om kvinnor i fysik. Nätverket diskuterar orsaker och åtgärder för frånvaron av kvinnor i fysik. Det var på tiden att Sverige skulle få något liknade, tyckte Carla Puglia och jag år 2000.
Tillsammans sökte vi pengar från Uppsala Universitetets jämställdhetskommitte för ett möte för kvinnliga fysiker, och om kvinnliga fysiker. Uppsala Universitet gav positiv respons. Därmed hade vi en basis och kunde samla fler medarbetare, vilka inte var svårt att hitta. Elva kolleger (Karoline Wiesner, Ulla Tengblad, Pia Thörngren, Lisbeth Kjeldgaard, Ylvi Alfredsson, Ingela Hjelte, Carla Puglia, Claudia Ambrosch, Inger Ericson och Anja Andersen) ingick i organisationskommittén för det första mötet för kvinnliga fysiker i Sverige. Flera sponsorer kunde hittas (bland annat deltagarna) och så kunde ägde mötet rum den 23 Mars 2001 på Ångström Laboratoriet på Uppsala Universitet. Mötet hade 103 anmälda deltagare. Konferensen bestod av ett antal föredrag och diskussioner samt en posterutställning, där forskare visade sina projekt. Vi pratade både om själva forskningen och om jämställdhetsfrågor. Konferensen var organiserad av och för kvinnor i första hand, men även män var välkomna. Det är naturligtvis viktigt att män deltar i diskussioner om jämställdhet och en fjärdedel av deltagarna utgjordes av män.
Sällan får man den nyaste forskningen presenterad inom mer än en disciplin. Under mötet fick man inblick i inte mindre än tre olika discipliner inom fysik, tack vore Cecilia Jarlskog, Eva Olsson och Eleanor Campell. Föredragshållarna, kvinnor utan undantag, verkade som förebilder för de många studenter och doktorander som var närvarande och som säkerligen aldrig hade sett så många kvinnliga professorer på en enda dag. Andra föredrag handlade om fysikens historia med fokus på de kvinnor som fick mycket mindre om ens någon uppmerksamhet alls för deras insats i fysikens utveckling. Också nutidens situation för kvinnor i fysik var tema. Situationen under Post-Doc tiden belystes, en tid med mycket osäkerhet, vilket ofta är oförenligt med familjbildning. Andra, mindre tydliga hinder för kvinnor på väg till topp var tema för Ann-Marie Pendrills föredrag ``Surrounded by Evil Men?'' och Christine Wennerås presentation av en studie om ``Nepotism and sexism in peer-review'' [2]. I pauserna samlades man kring posterpresentationerna och fick, igen, en glimt av många olika områden i fysik. Konceptet att presentera kvinnor i fysik och kvinnornas situation i fysik fungerade mycket bra. Förslaget att bilda ett nätverk för kvinnor i fysik antogs under mötet och nätverket med namn ``Women in Physics in Sweden'', kort ``wips'', hade kommit till. Nätverket välkomnar alla som är intresserade av att diskutera och främja kvinnor i fysik. Organisationen består av en hemsida (http://www.wips.fysik.uu.se) och en e-mail lista (wips@fysik.uu.se). Anmälning till wips nätverk sker genom att skicka epost till författaren (Karoline.Wiesner@fysik.uu.se). Nätverket har nu över 80 medlemmar. Liknande möten för kvinnor i fysik ägde rum 2002 i Göteborg och 2003 i Stockholm. Kvinnor i fysik i Sverige hade skapat ett forum för kommunikation och utbyte.
Det informella nätverket har nu fått ett officiellt syskon, sektionen ``Kvinnor i Fysik'' i Svenska Fysikersamfundet. Sektionen bildades i Mars 2003. Medlemmar i SFS registrerar sig som medlem till sektionen ``kvinnor i fysik'' genom att skriva till SFS (danared@msi.se). Styrelsen till sektionen kommer att väljas under hösten 2003. Uppgifterna blir bland annat att representera i utlandet. Många europeiska länder har liknande organisationer för kvinnor i fysik. Samarbetet underlättas mycket med en officiell status, som nu har uppnåtts inom SFSs ramar. En sektion i European Physical Society håller på att bildas [3]. Fysikens takorganisation IUPAP (International Union for Pure and Applied Physics) har en working group ``Women in Physics'' sedan 1999.
Både nätverket och sektionen har som målsättning att skapa förutsättningar för kunskaps- och meningsutbyte. De vill identifiera och motarbeta de hinder som existerar, till exempel det fortfarande existerande glastaket. Osynligheten av kvinnor har ofta nämnts som en orsak. Argumentet ``det finns ingen kvinna i det här ämnet'' behöver inte vara giltigt längre om nätverket utnyttjas på rätt sätt. Många fler orsaker för den låga andelen av kvinnor i fysik har identifierats och diskuterats på den internationella konferensen ``Women in Physics'', som organiserades av IUPAPs working group med samma namn. Conference proceedings och mycket mer information finns på konferensens hemsida [4]. Det är upp till alla att arbeta för att öka andelen kvinnor i fysiken, för fysikens skull. Det är upp till nätverkets medlemmar att utnyttja kommunikationskanalen wips@fysik.uu.se för detta syfte.