I en artikel (Fysikaktuellt 2002 nr 4) om vetenskaplig ohederlighet och rent fusk beskriver Prof. Indrek Martinson och Prof. Ingolf Lindau två aktuella tillfällen av vetenskapligt bedrägeri. Det är ytterst beklagliga händelseförlopp som skildras på ett mycket klargörande sätt, och i artikeln förs en oerhört angelägen diskussion om inre och yttre etik. Den inre etiken syftar på hur forskning utförs, medan den yttre rör användningen av forskningens resultat. Till den förra hör, förutom frågor om fusk och förfalskning, också vad artikelförfattarna betecknar som intellektuell stöld. För forskarna själva innebär undvikande av detta att man öppet redovisar sina källor, samtalspartners och idégivare. Desto mer förvånande är det då, att i denna artikel, finna en historieskrivning där kärnklyvningens upptäckare anges med orden:
"Efter upptäckten av fissionen (Otto Hahn, Fritz Strassmann) år 1938,…."
Det är visst och sant att Otto Hahn ensam fick nobelpriset (1944) för denna upptäckt, men numera står det klart att Lise Meitner och Otto Robert Frisch spelade en avgörande roll för tolkningen av de experimentella resultaten. Termen fission föreslås också i deras artikel publicerad i Nature den 11 februari 1939.
I juli 1938 flydde Lise Meitner från Nazi-Tyskland, hennes liv räddades, och hon fortsatte medelst flitig korrespondens med Hahn att ta aktiv del i den experimentella verksamhet som Hahn och hon hade bedrivit tillsammans under 30 års tid. Strassmann anger dessutom Meitner som hjärnan bakom deras försök. Den kollaboration som ledde fram till upptäckten av fission, och samarbetet med Frisch återges som det stycke rafflande vetenskaps- och samtidshistoria det är i en mycket läsvärd biografi, "Lise Meitner, A Life in Physics", skriven av kemisten Ruth Lewin Sime. Här finns långa citat ur brev, och en rikedom av källor och referenser. (En populär och lättillgänglig skildring återfinns i "E=mc2" av David Bodanis, också utgiven i pocket.)
Pia Thörngren Engblom, Pia.Thorngren@tsl.uu.se