År 1923 besökte Albert Einstein Sverige, inbjuden av Svante Arrhenius. Vistelsen skedde i samband med med 17:e Skandinaviska Naturforskarmötet, en stor kongress med många parallella möten som hölls i Göteborg mitt under denna stads Jubileumsutställning. Det var egentligen 1621-1921 som gällde för stadens 300 års jubileum, men sviterna efter första världskriget gjorde att festen (som pågick från 8 maj t o m 30 september) försenades med två år. Den anda som vilade över festiviteterna präglades av en stark tro på demokrati och internationalism och som sådan blev det också en passande inramning av Einsteins framträdande på Göteborgs nyinvigda nöjesfält Liseberg. Det var där han föreläste inför en stor publik. Hans tal, om relativitetsteorierna, blev välbevakat av både den lokala och den nationella pressen. Göteborgsutställningen 1923 avsatte också linbanor, pelarhallar, torn, tåg och många andra mer bestående spår i stadens kulturhistoria. I det som följer här nedan diskuteras sammanhanget för Einsteins Sverigebesök som blev en stor en vetenskaps- och kulturhistorisk händelse. Förutom innehållet i hans tal uppmärksammas en rad sociala, kulturella och forskningspolitiska faktorer av allmänt intresse. Men först en liten vetenskaphistorisk bakgrundsteckning.
Det fördes intensiva diskussioner i många länder 1920-25 med populariseringar av olika slag, ibland i helt eller delvis missförstådd form. Författare, konstnärer, filosofer, politiker, alla hängde sig på relativitetsidén och man var antingen för eller emot. Ett exempel bland de mer rättvisande exponenterna är Georg Brandes i en artikel 1925 som i stor utsträckning bygger på Bertrand Russells populariseringsarbete som haft stor betydelse för spridningen av Einsteins idéer. Brandes, som träffade Einstein i Köpenhamn 1920, avslutar sin presentation med en talande analogi som relativitetsteorins upphovsman kanske skulle ha gillat. "Newtons system kan kallas för monarkistiskt, eftersom planeterna där har att lyda solen. Einsteins system kan kallas för anarkistiskt, eftersom planeterna där inte tar hänsyn till solen, utan slår in på den för dem närmaste banan, som vatten som löper nerför en backe."
Brandes tillhörde en progressiv intellektuell rörelse som arbetade för fred och internationell solidaritet, mot fascism och nazism. Andra i denna rörelse var Romain Roland, Stefan Zweig och Henri Barbusse som med sin roman Clarté grundade rörelsen med samma namn. Albert Einstein tillhörde upprorsandarna i detta internationella nätverk och engagerade sig för en förbättring av internationella relationer mellan länder, bl.a. genom Nationernas Förbund. Där understödde han ett förslag att grunda ett internationellt universitet. Själv var Einstein också pacifist, socialist och förespråkare för civil olydnad som utomparlamentarisk metod.
En konsekvens Einstein härledde ur sin allmänna relativitetsteori var att ljusstrålars banor böjs i gravitationsfältet kring massiva kroppar i rymden. "Detta borde få till resultat att fixstjärnor som (från jorden sett) befinner sig nära solen - och som kan observeras vid total solförmörkelse - tycks förskjutna från solen med just 1.7 bågsekunder i förhållande till den position de har på himlen när solen befinner sig någon annan stans. Att pröva om detta är fallet eller ej är en uppgift av yttersta vikt och vi har hopp om att astronomerna skall lösa den inom kort".
Erwin Freundlich, en av Einsteins medarbetare och en meningsfrände i Berlin, hade sökt verifiera denna effekt, men motades bort från sin post vid Berlin- Babelsbergsobservatoriet under kriget. Det blev i stället Arthur Eddington, en brittisk astronom, pacifist och kväkare, som för Storbritanniens räkning drev fram ett par expeditioner för att i slutet av maj 1919 kunna observera en solförmörkelse från två positioner på jorden, dels på ön Principe i Guineabukten på Afrikas västkust, dels i Sobral i Brasilien. Under kriget hade Eddington kunnat hålla sig underrättad om diskussionerna vid seminariet i Berlin, där Einstein fanns, genom kontakter med ett observatorium i det neutrala Holland. Krigsslutet innebar att internationella forskarresor åter blev möjliga utan fara för livet. Fotografierna av solförmörkelsen togs på de två platserna och efter en viss tid av analys och bearbetning av resultaten, kunde Royal Society i London hösten samma år kungöra att Einsteins teori stämde. Det blev ett spektakulärt mottagande, en blandning av sensationalism och genuint intresse att förstå. Tidningarna talade om en bekräftelse av "Einsteineffekten" och kallade honom en ny Kopernikus.
Mötet rapporterades i Times of London 7:e november 1919 och nyheten spred sig som en löpeld över världen. I Sverige kunde man läsa rubrikerna "En epokgörande ny vetenskaplig teori bekräftad?"; Royal Society ger "starkt stöd åt Einsteins geniala hypoteser" och i Reutertelegrammet från London står det om "Den största upptäckt i samband med tyngdlagen alltsedan Newtons tid och en av de största landvinningarna i det mänskliga tänkandets historia" (Dagens Nyheter 8 nov 1919). DN höll sig dock avvaktande och en skribent tyckte att det var vilseledande att säga att "ljuset liksom materian är underkastat tyngdlagen och kan därför brytas eller böjas". Man spekulerade i att solen magnetiska fält och inte tyngdkraften påverkade ljuset. I Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (11 nov 1919) finns en återhållsam artikel som slutar med att man väntar med spänning vad de vetenskapliga tidskrifterna kommer att skriva. Det berättas också hur professor Hugo von Zeipel i Uppsala redan 1914 hade åkt till Strömsund för att göra en observation för att undersöka om det fanns en växelverkan mellan gravitation och ljusstrålar. Förhållandena var inte bra och försöket lyckades ej. Dagens Nyheter den 1 december 1919 har en undertecknad artikel av K.G. Dernby som gör en genomgång av Einsteins idéer, bl.a. hur tiden ej är oberoende av rummet utan en funktion av rummet. Här hänvisas också till en bok av The(odore) Svedberg, Arbetets dekadens, som innehåller en tidig uppsats om den speciella relativitetsteorin. Senare i december kom en bild av Einstein i Veckojournalen, med en liten notis om hans stora bragd.
Max Born, som var tidigt ute med en egen populär framställning av Einsteins relativitetsteori, har i sina hågkomster talat om hur det vid den tidpunkten fanns en våg av populärt intresse. Det gällde såväl relativitetsteori som Einsteins personlighet. Vågen svepte genom hela världen. I Japan talade man om en "Einstein-chock", och när Einstein började resa till Danmark, Holland, USA, England, Frankrike, Spanien och Sverige 1920-23 trängdes folk i föreläsningssalarna och ibland fick ordningsmakten inkallas för att kontrollera folkmassorna, som i New York. Det var inte utan anledning det talades om en "Einsteinfeber"; Einsteins namn nämndes i samma andetag som kubism, ryska revolutionen, sexualupplysning och barnbegränsning, liksom jazz. I mitten av januari 1920 producerades den första tyska jazzskivan i Berlin, och två år senare hade ryska konstnärer, konstruktivisterna, utställning där som öppnade konsten för naturvetenskap och teknik. Åter på andra sidan Atlanten hade Chaplins långfilm The Kid premiär den 1 februari 1921, samma år som Einstein var i USA. Vid ankomsten till New York kördes Albert Einstein och hans fru Elsa Einstein genom de breda gatorna i en bil med jättelikt baner: "This is the famous professor Einstein". Flygmaskinerna surrade på himlen och släppte ner olikfärgade blommor och serpentiner på processionen. När Elsa frågade sin man "vad säger du om det Albert?", svarade han skrattande: "Det är som ett cirkus Barnum, fast jag tycker det borde vara roligare (för folk) att se en elefant eller giraff än en gammal vetenskapsman": Svaret avslöjar något om Einsteins blygsamma och ibland självironiska inställning till vad han kallade "sin skröpliga berömdhet".
Med "invarians" syftade han på ett grunddrag i teorin, det att den framhäver symmetri, harmoni och konstans. Hans utgångspunkt var ju att söka koordinatsystem som skulle vara likvärdiga när det gäller att beskriva naturprocesserna. Hans passion var det sköna, det harmoniska. Han ville få bort en defekt i den klassiska fysiken, motsägelsen mellan Newtons och Maxwells system. Man kan säga att han sökte förena två teoretiska huvudströmmar i den västerländska idéhistorien, den som härrör från den antika atomismen och en som har rötter i pneumateorin och manifesterades i fältteorin och synen på ljuset som en vågrörelse. I hela sitt liv ville han komma från våg-partikel dualiteten. Skönhetsprincipen drev honom också att söka andra ekvivalensprinciper för att få till stånd en enhetlig teori som kunde rymma både relativitetsteorin och den moderna kvantfysikens rön.
Som konsekvens av denna strävan betecknade Einstein aldrig sig själv som revolutionär. Han betonade i stället kontinuiteten mellan hans relativitetsteori och den galileiska-newtonska fysiken. Genom att lösa upp motsägelsen mellan Maxwell och Newton, mellan elektrodynamiken och den klassiska mekaniken ansåg han sig ha fullbordat den senare.
"Ansiktet kunde vara en musikers, en skalds likaväl som en vetenskapsmans ... och vilken röst den mannen har! Låg, mjuk och smekande. Man kunde tro att han läste upp en dikt av Heine när han i själva verkat talade om de mest invecklade problem", skriver den närvarande journalisten. En närvarande forskare mindes efteråt att det inte heller bland hans kolleger var många som begrep särskilt mycket. "Einstein höll på Chalmers ett föredrag om sin på den tiden mycket diskuterade relativitetsteori. Jag minns särskilt ett temperamentsfullt yttrande av Abraham Langlet, men den oppositionen tog Albert Einstein, liksom andras inte alltför sakkunnigas, lugnt. Jag begrep inte så mycket heller, men framhöll, att det egentligen var likgiltigt om Albert Einstein i allt hade rätt eller orätt, ty uppenbart var att, i vilket fall som helst, så var en ny epok av matematiskt-fysikaliskt-filosofiskt tänkande inledd." /2/
Under Göteborgsbesöket var det Svante Arrhenius som hade hand om Einstein på kongressen, och för stadens räkning var det Gustaf Ekman som var värd. Einstein gästade Råda Säteri i Mölnlycke och bodde hos familjen Ekman i våningen i Carnegiehuset, också kallad Chalmerska huset, i centrala Göteborg vid kanalen på Södra Hamngatan nr 11. Egentligen anlände Einstein för sent till kongressen. Den hade börjat med landshövding Oscar von Sydows invigning på söndag eftermiddag den nionde juli och med efterföljande stor bankett på Jubileumsutställningens huvudrestaurang en bit ifrån Näckrosdammen, ungefär på mittemellan universitetsbibliotekett och nuvarande arkeologens och klassiska institutionens lokaler. Einstein skulle tala där, men då han trodde att han skulle tala först den tionde kom han med ett senare tåg från Köpenhamn och anlände under Gustaf Ekmans tal. Han satte sig i all tysthet bland de närvarande. Arvid Hedvall skriver att han minns ögnoblicket när han fick syn på Einstein irrande omkring "vid Mässhallens galamiddag och visade honom att han självklart skulle inta hedersplatsen": Andra ögonvittnen minns hur det gick ett sus genom salen när det blev klart vem det var som satt sig vid huvudbordet hos de andra digniteterna.
Den lokala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidningen menade att "för en som tagit del av de olika framställningarna om relativitetsteorin torde föredraget knappast ha bjudit på något nytt. Det var i stort sett en hastig belysning av denna teoris elementa" (GHS 12/7 1923). I referatet i GHS framgår tydligt hur Einstein betonade inte det revolutionära utan det traditionsbundna i sina idéer. Därför började han med den klassiska relativitetsprincipen och idén om att koordinatsystem blir gällande även för naturlagarna. Det är delvis gamla satser säger GHS-skribenten, och den speciella uppgiften för Einstein blev att få reda på graden av dess giltighet. Det gällde att söka en ny lösning på den skenbara motsägelsen mellan den newtonska mekaniken och den elektrodynamik som följer ur Maxwells ekvationer.
Dagens Nyheters korrespondent var mer imponerad. Samtliga kongressens sektioner hade inställt sina eftermiddagsprogram, och zoologer kom från Slottsskogen, fysiker, kemister och fysiologer från Chalmerska institutet, astronomer, geografer och geologer, botanister och meteorologer från Göteborgs högskolas lokaler på Vasagatan. Förutom de c:a 600 forskarna från hela Skandinavien fanns ytterligare 400 personer från stadens elit och en bildad allmänhet i den med glasväggar försedda kongresshallen. Konungen, Gustav V, fanns också på plats på främsta bänkraden till vänster om Einstein uppe i katedern.
"Einstein talar i tryckande hetta för 1000 åhörare. Konungen närvarar vid det celebra föredraget" var rubriken i Stockholms Dagblad och DN-journalisten vet att berätta om hur "tystnaden var ändlös, och när professor Einstein, för att i någon liten mån konkretisera sitt föredrag gjorde eleganta gester uppåt hallens rymliga valv, när han talade om olika koordinatsystem eller pekade på katederns hörn och mittpunkt för att klargöra sin definition av begreppet samtidighet, så sträckte många åhörare med kanske redan överansträngd fattningsgåva på halsen med förväntningar som om det gällt ett spiritualistiskt experiment och andematerialisering."
Det är inte känt om Einstein åkte linbanan som fanns mellan utställningsområdets övre och undre del, genom luften över det som nu kallas för Korsvägen. Om han gjorde det skulle han också kunnat använda denna upplevelse för att illustrera några av sina poäng om koordinatsystem, eller hur linbaneåkaren förlänger sitt liv med en bråkdel av en pikosekund.
Att Nobeltalet hölls i Göteborg och inte i Stockholm berodde på det faktum att Einstein var i Japan mot slutet av 1922 när ceremonierna pågick i Sveriges huvudstad och priset utdelades. (Pengarna gick förresten till hans hustru, serbiskan Mileva Maritsch, från vilken han hade skilt sig 1919 för att gifta sig med sin kusin Elsa) /4/. 17:e Skandinaviska Naturforskarmötet hölls i juli 1923 i anslutning till den stora jubileumsutställningen som varade under en hel sommar (staden hade fyllt 300 år). Einstein hade inbjudits till denna kongress som präglades av fredsanda och framtidstro. Einsteins närvaro var också en lämplig symbol för förhoppningarna, då han delade svenskarnas uppfattning om att vetenskapens internationalism torde sättas över skiljelinjerna mellan nationerna.
Egentligen var det 1921 års fysikpris det handlade om, men på grund av oenighet i Nobelkommittén fick Einstein stå över 1921 och fick priset först 1922; detta trots att han hade funnits med på nomineringslistorna många gånger sedan 1910, från 1916 till 1922 som ett toppnamn, stödd av framträdande fysiker i hela världen. Motiveringen hade varit relativitetsteorin och efter 1916 framför allt den allmänna. Bland de c:a femtio nomineringar Einstein fick sedan 1910 nämndes fotoelektriska effekten bara två gånger, och då endast av en av de nominerande, C. W: Oseen, som också var den som sedan skrev sakkunnigutlåtandet som blev beslutsunderlaget 1922.
Att den svenska Vetenskapsakademin inte gav Einstein priset förrän 1922 var, och är alltjämt, en källa till förundran inom det internationella forskarsamhället. Inte nog med det; när Einstein fick priset fick han det för "fel sak". I den officiella motiveringen för priset tillskrivs inte relativitetsteorin någon roll, utan det blev i stället, som man formulerat det, Einsteins "upptäckt" av lagen om den fotoelektriska effekten som Nobelkommittén fastnade för /5/. Märk väl, det var inte för hans kvantteori för att förklara effekten. Troligen är det ett starkt instrumentalistiskt och experimentalfysiskt vetenskapsideal hos kommittémedlemmarna som var verksamt här och uteslöt det som kunde upplevas som spekulation /6/.
Utgången i de överläggningar som föregick Einsteins utnämning var alltså en kompromisslösning i dubbel bemärkelse.
Tydligt är att det vid den tidpunkten fortfarande fanns en stark misstänksamhet mot relativitetsteorin i Sverige, även om två starka motståndare, äldre medlemmar i kommittén, gick bort 1922 för att ersättas med yngre krafter. Oseen, den som drev frågan och skrev sakkunnigutlåtandet, hade i detta fall också en egen dagordning. Han ville driva på atomforskningen i Sverige, och därför passade det bra att Einsteins arbetet 1905 med den fotoelektriska effekten togs upp i stället, ty det fanns en koppling till den tidiga kvantfysiken. (Dessutom gick 1922 års fysikerpris till Niels Bohr.)
För svenska forskare var utdelandet av Nobelpriset ingen neutral verksamhet. Markering av ett område genom en sådan tilldelning kunde ha inrikes forskningspolitiska konsekvenser - området fick uppmärksamhet och eventuellt stöd av statsmakten. Relativitetsteorin var egentligen inget man kunde bygga upp ett utvecklingsbart forskningsprogram kring, till skillnad från forskning om atomhöljena.
Om Einstein hade fått Nobelpriset tidigare, låt oss säga 1916 eller 1917, skulle relativitetsteorin redan från början kunnat ha fått en helt annan dignitet, och 20-talets antisemitiska angrepp i Tyskland skulle kanske också ha kunnat undvikas.
I ovanstående perspektiv är det också intressant att notera hur Einsteins Nobeltal på Liseberg handlade om relativitetsteorin och inte om den fotoelektriska effekten eller problem inom den tidiga kvantfysiken.
Om sitt eget arbete har Einstein sagt att den speciella relativitetsteorin, som tillkom 1905, förr eller senare skulle ha utvecklats även om han inte själv hade arbetat med den. Det fanns flera framstående forskare på spåret, bl.a. Paul Langevin som också var en meningsfrände och vän. Den allmänna relativitetsteorin menade han däremot var det troligen ingen som skulle kommit på, åtminstone inte vid den tidpunkten.
Aant Elzinga är professor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Han har en grundutbildning i teoretisk fysik och tillämpad matematik vid University of Western Ontario, Canada, gjorde en M.Sc. i History and Philosophy of Science vid University College, London i England, och disputerade (1971) vid Göteborgs universitet på en avhandling om Christian Huygens. Hans vetenskapliga produktion ligger främst inom vetenskapshistoria, vetenskapsfilosofi och forskningspolitiska studier, på senare tid med inriktning mot polarforskning i Antarktis samt paleoklimatologi, samt frågor om universitetens förvandling under trycket av s k globalisering. Under några år på 1980-talet var han i Kanada som forksningspolitisk rådgivare, och har sedan dess varit aktiv i många internationella utvärderingar av FoU. De senaste två åren har han också tillbringat ett par omgångar som gästforskare vid tekniska högskolan i Zürich, ETHZ, som också är den högskola där Einstein doktorerade i fysik.